.png)
Nu är jag redo att öppna datorn och låta fingrarna dansa över tangenterna, oftast sker det utan att jag behöver tänka. Det blixtrar och ösregnar utanför, jag har tänt ljus och det lilla knytet sover bredvid mig, inlindad i en varm och gosig filt. Han ser ut som en teddyburito.
Jag ska försöka sätta ord på det största jag varit med om i mitt liv. En förlossning.
Har knappt haft någon oro alls inför själva förlossningen, utan mer manifesterat att allt ska gå bra och att min dröm kommer gå i uppfyllelse, att föda vaginalt och på så naturlig väg som möjligt, gärna utan bedövning.
Tisdag kl 22:00 började värkarna, precis efter att vi kom hem från vår tisdagsdejt på en favoritrestaurang, Gojo. Vi var där för fem år sen på en första dejt och skrattade åt minnen och hur allt bara fallit så rätt.
Väl hemma började värkarna oregelbundet, ca var sjunde minut. Jag förstod efter fem timmar att det inte var någon idé att klocka dessa, utan mer fokusera på andning och försöka hitta bra positioner att ta värkarna i. “Nu händer det, snart får vi träffa vår lilla pojke” minns jag att jag tänkte.
På onsdag kl 14:00 åkte vi in en första gång för att se så att kroppen jobbade i rätt riktning och att det faktiskt hände något i allt arbete hemma. Latensfasen var helt klart igång och jag hade öppnat mig 2 cm och var nästan utplånad. Vi åkte hem och fortsatte hela dagen och natten. Natten mot torsdag åkte vi in igen då värkarna var mycket tätare och längre. Började bli rätt slut och hade svårt att få i mig mat= inte så mycket energi. Här var jag fortfarande rätt lugn och allt kändes bra, men tufft för kroppen och psyket att inte veta hur länge denna fas och smärta skulle hålla på.
Hur mycket orkar jag egentligen? Hur nära är vi? Har han det bra därinne?
Vi åkte in igen och jag var öppen 3 cm och helt utplånad. Dvs, det hade inte hänt så jättemycket på nästan ett dygn, men det gick åt rätt håll. Åkte hem med en halv sovdos och valde att inte ta sprutan som stannar av värkarna. Ville vid det laget att värkarna skulle komma tätare. Åkte hem och fick sova totalt 3-4 h stötvis.
Torsdagen gick och bestod endast av att sitta i olika positioner och försöka andas igenom långa och kraftiga värkar. Hade ett enormt tryck nedåt och kändes som att jag skulle bajsa på mig konstant. Smärtan var mest i ländryggen, höfterna, bäckenbotten och ner i benen. Det som verkligen hjälpte mig var varmt vatten och vetekudde. Satte en stol i duschen och satt där i timmar och lät det varma vattnet ta med sig smärtan neråt och lugna kroppen.
Det är fantastiskt med förlossningsvården i Sverige som är tillgängligt dygnet runt och så fina människor och bemötande. Vi ringde in några gånger, bla när slemproppen gick och bruna flytningar fortsatte komma i tre dagar. När sparkarna avtog och när smärtan började bli outhärdlig.
Vi ringde in och fick till svar att alla förlossningar i hela Stockholm är fulla och om vi kan stanna hemma ett tag till så vore det det bästa för mig om jag inte hade 3 värkar var tionde minut, på ca 1 minut i minst två timmar i sträck. På något vis lyckades jag ta mig igenom hela torsdagen och fredagen fram tills kl 19:00, jag stod inte ut mer trots att värkarna inte följde de mönster som vi blivit hänvisade till.
Vi åkte in på fredagen kl 20:00 och jag minns hur jag tänkte att ”jag åker inte hem igen, nu är det dags”. Jag hade rätt. Öppen fem centimeter och det var dags!
Ovetandes så började min största och häftigaste utmaning hittills i livet, men det visste jag inte då. Den aktiva fasen väntade och det kom att bli en lång natt.
Nästa vecka delar jag mer om själva förlossningen.